Sjömannen Calle Fjärd berättar om det som började som en varm och härlig höstdag, med en horisont lika fridfulla som bara en spinnande katt kan vara, men som skulle visa sig bli ett äventyr utan dess like.
Bortförd och bortgift
- Kaptenen, Fritiof Andersson, som var en spänningens man slutade aldrig att förvåna, berättar Calle och rör om i kaffekoppen. Som den gången vi strosade runt på Shanghais gator och en man rycker tag i min väska. Som den envisa Göteborgare Fritiof är sprang han efter förövaren, som visade sig vara den ökände mördaren Fu Wai. Vi hamnar i hans ägo och för att Fu Wai skulle släppa oss var vi tvungna att ge någonting tillbaka.
- Vad tror du att Fritiof gör, frågar Calle och tittar på mig med ett leende som saknar både en och två tänder. Jag hinner knappt påbörja min mening innan han berättat att Fritiof frågade efter Fu Wais dotters hand.
Oförstående stirrade jag på sjömannen framför mig. Han tittade på mig med sina svarta ögon och sa:
- Fritiof visste något. Dottern hade berättat för Fritiof att hon ville till Singapore och om de hjälptes åt kunde det bli av. Fritiof hade båten och hon hade koordinaterna.
Djungelns konung och savannens härförare
I Singapore möter Fritiof och Calle upp Fredrik Andersson som ska hjälpa dom till Göteborg. Men vägen dit går genom Siam där de får med sig en last av vilda djur som ska till djurparken i Hamburg.
- Det var med dessa djur som besättningen verkligen sattes på prov, berättar Calle vidare under tiden som han sippar på sin andra kopp kaffe.
Det syntes på Calle att det var känslosamt att prata om kommande detaljer och stundtals gick det att skåda en tår längs hans ärriga kind.
- Håll i er hörde jag röster ropa samtidigt som en våg plötsligt sköljde över båten och drog med sig flera besättningsmän över bord. Det jobbigaste var att jag inget kunde göra, fortsätter Calle. Samtidigt ser jag en elefant rusa tvärs över däck och under tiden jag har full koncentration på denne hör jag ett öronbedövande vrål. Jag vänder mig om och får se att lejonet som rymt äter på en besättningsman.
PANG!
- Ett gevärsskott hörs från maskinrummet och jag rusar dit för att se vad som hänt. Döm av min förvåning när en gorilla ligger död och maskinisten står med skepparens karbin i högsta hugg.
Slutet gott, allting gott
Trots att fartygen var plågat av vädrets makter och bestod av mestadels flisor och plankor så tog de sig till Malabarkusten där de tillslut skiljdes åt.
Och skiljas åt, det var något som jag och sjömannen framför mig skulle göra också. Men jag hade en sista fråga.
- Eftersom att jag sitter med dig på ett café här i Göteborg och Fritiof är ute på haven så vet jag vart ni håller hus. Men vad hände egentligen med djuren, kom de till djurparken?
Svaret jag fick?
- Det ska jag besvara när vi träffas nästa gång men nu ska jag segla och sätta kurs igen!
———
Texten är en uppgift inom ramarna för distanskursen ”Att skriva för webben och interaktiva medier” vid Södertorns Högskola. Jag har tolkat sångtexten till Taubes ”Ett möte i monsunen (lyssna här)” och har med det skrivit denna text med max 3000 tecken.





